Här är vinnarna av vårens novelltävling mellan Solvik, Edelvik och Medlefors.
Första plats, Emma Stenlund Nilsson, Medlefors med Paralysis
Andra plats, Natalja Sandoval, Edelvik med En kalv
Tredje plats, Doris Ekefjärd, Solvik med Gungstolen
Här nedan kan du läsa vinnarbidraget:
Paralysis
Det var en vanlig torsdag, det mindes hon tydligt och bestämt, den första gången hon kände att hon satt fast. Ingenting speciellt hade hänt, dagen hade varit en dag som alla andra.
Lovisa hade vaknat med ett ryck en minut innan väckarklockan skulle ha fått utföra sin dagliga plikt. Efter evakueringen av nattens ansamlade urin hade hon försiktigt försökt äta en aldrig så liten frukost, men det hade som vanligt slutat med att hon kippade efter luft mellan de våldsamma hulkningarna över slasken i köket samtidigt som tårarna inte på något sätt kunde hindras från att pressas förbi sömnens skorpor i ögonvrårna. Efter den värsta delen av morgonrutinen, som ju var lika bra att få överstökad på en gång, gjorde hon sig skyndsamt redo för arbetsdagen samtidigt som hon laddade och startade tvättmaskinen. På fördröjning, påminde hon sig, så att maskinen lagom till hennes hemkomst blinkandes och pipandes skulle kräva hennes uppmärksamhet och ombesörjning.
När hon låste dörren efter sig och gick hemifrån tänkte Lovisa att det nog skulle regna senare på dagen. Molnen tycktes fördystras för varje steg hon tog. Hon kunde förnimma det annalkande migränanfallet som så ofta beledsagades av åskan. Paraplyet hängde såklart kvar där det brukade, på hatthyllan i tvättstugan, till ingen nytta alls.
Bussen var ungefär sju och en halv minut sen den här dagen, men eftersom det inte hörde till ovanligheterna visste Lovisa att hon skulle ha tid att stanna på hörnkaféet för en kopp svart och ändå vara i god tid till arbetet. En tanke fladdrade förbi hennes medvetande; tänk om hon skulle unna sig något nytt den här morgonen, kanske en sådan där karamellfrappe och kanske till och med ett litet bakverk? De innehållslösa tarmarna tycktes instämma med ett dovt muller.
Väl på sin vanliga plats i sjuans buss tog hon fram det påbörjade handarbetet ur väskan, det som skulle bli årets julklapp till grannens svarta katt, och blundade en sekund – som för att frammana mönstret för sitt inre ögas blick – innan hon satte igång. Det var först när den förinspelade konduktören med knastrig, men pigg, röst ropade ut hennes hållplats som näst på tur hon upptäckte att benen inte svarade på hennes uppmaning till rörelse. Händerna fortsatte att vant röra sig kring garnet och virknålen (en fast maska, en luftmaska, hoppa över en maska, en fast maska, tre stolpar i samma maska, en luftmaska) men hon kunde inte förmå dem att upphöra sin skapande dans. När dörrarna stängdes satt Lovisa kvar och bussen fortsatte sin färd med henne ombord. Hon kunde vrida huvudet så pass åt vänster att hon kunde se ner i den öppna väskan på sätet bredvid och överslagsräkna hur mycket garn som fanns kvar där. Det skulle nog räcka, tänkte Lovisa.